Då kom jag på att det stämmer ganska bra in på mig. Jag kan tycka det är OK att vara ensam - när jag själv får välja att vara ensam. Men i övrigt kan jag nog vara ganska sällskapssjuk. Men så funderade jag vidare på varför det är så. Jag kan ju tycka det är jätteskönt att sitta själv i soffan en kväll och då känner jag mig inte ensam över huvudtaget. Sedan är det andra gånger - gånger när man känner sig som världens mest ensamma människa. Ibland tror jag att det är dom sociala medierna som spökar. Jag borde inte alls vara ute på Facebook och Instagram så mycket som jag är. För då träffar det mig som ett slag i magen - jag är inte bara sällskapssjuk - jag kan minsann vara lite avundsjuk också. Och inte så lite avundsjuk. Jag är ganska bra på att glädjas över andra människors framgång och lycka - absolut är jag det. Men när jag är på fel humör blir jag även ett uns avundsjuk - utan att vara missunnsam. Jag vill att människor skall ha det bra, och må bra. Jag är väldigt bra på att offra mig själv för att få andra att må bra. Men det där med att se andra sitta vid fint dukade bord, med fina kläder, fint sällskap, fin mat och fint allt. Eller när det visas upp nyinköpta vasar från Svenskt Tenn med en hos floristen inköpt "perfekt vildvuxen" bukett. Eller när frukostbordet är så perfekt regisserat med den senaste servisen från det fina märket, där osten inte har någon skidbacke och där skinkskivorna är vackert och symmetriskt upplagda på ett fint fat tillsammans med grönsaker utvalda och uppskurna i en harmonisk färgskala. För att sedan snegla på min egen frukost innehållande en torr glutenfria rostmacka på en vit IKEA-tallrik matchad med en mugg från Indiska och en bit hushållspapper från City Gross budgetmärke så undrar jag ibland..........hur blev det så här!? Det kan väl inte vara meningen att man skall känna sig både sällskapssjuk och avundsjuk mitt i frukosttuggandet på grund av att man ena sekunden tycker att bilden på dom sociala medierna är superfin till att man i nästa tugga blir förbannad och puttar undan telefonen.
Eller när man senare på dagen ger den där Instagram en ny chans och hittar ett inlägg där det visas den "spontana" skaldjursplatån som lite hoppsan hejsan hamnade på middagsbordet - och själv sitter vi med en uppvärmd fiskgratäng från frysen.
Och jag vet!! Jag vet att avundsjuk är det sista jag borde vara. Och avundsjuk kanske inte är rätt ord heller. Jag är ju jättenöjd med min mugg från Indiska och det billiga hushållspappret. Och jag skulle inte vilja äta något annat än fiskgratäng så länge jag har det sällskap jag har här hemma.
Men man kan inte låta bli att undra och förundras över de sociala mediernas sätt att provocera, inspirera, informera, och kamouflera en verklighet som ibland verkar som tagen ur en saga!
Och jag fortsätter att analysera mig själv och mitt sätt att tolka mitt sätt att vara. För är det egentligen sällskapssjuk eller avundsjuk jag är?!
Äsch jag får sova på saken - i mitt icke regisserade sovrum där jag visst har en annan uddamugg stående glömd sedan i morse, inklämd bland kvarglömda tofsar, klämmor och böcker......... Tänka sig hur det skulle se ut på ett filterbelagt foto på Instagram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar