Självförtroendet har också varit en utmaning men det är lättare att jobba upp ett gott självförtroende när man hamnar i sammanhang där man kommer till sin rätt. Där man känner att man är nöjd med sitt utförande och där man får bra respons.
Självkänslan är för mig en helt annan utmaning. Den dåliga självkänslan är inkarvad i ben och märg och jag vet inte hur jag skall få bort den. Det känns som en dålig tatuering - som man väljer att ta bort med laser men hur man än gör så ser man spåren av den.
Visst har det funnits tider när självkänslan varit bättre och det är nu jag sätter mig och funderar på vad som gjort att jag trillat tillbaka - som en rejäl vurpa på en isfläck - Pang!
Förutom hemma i min trygga vrå så har jag alltid, alltid tankar om hur jag upplevs som person - inifrån och ut. Utstrålar jag glädje eller sorg idag. Blir mitt skratt tillgjort eller känns det äkta. Upplevs det som jag bryr mig eller verkar till tillgjort. Hur är min klädsel - ser jag ordentlig ut eller har jag lyckats få på mig något som ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig.
Varför är vissa otrevliga mot mig? Är det för att jag inte är tillräckligt snygg? Har jag inte den rätta looken för att bli mottagen på ett schysst sätt?
Borde jag ändra frisyr? Folk som eventuellt ser mig på Facebook och på bilder i andra forum måste tycka att jag ser ungefär likadan ut som när jag var 15 - bara med åldrandet som skillnad. Jodå rynkorna kommer sakta men säkert.......
Varför är jag inte lika fin som alla andra? Tanken på fotografier är fortfarande fruktansvärt jobbig och jag har så svårt för att uppskatta bilder där jag själv är med. Känslan av att förstöra motivet är överhängande. Och det gör ont. Och jag har gråtit mer än en gång när jag sett mig själv på foto. Och dom gånger man förr, dvs under skoltiden inte blev tillfrågad att vara med på bilder på fester och bland kompisar gjorde att det blev bekräftat. Det var klart inte meningen att jag skulle vara med och förstöra motivet. Det hade ju varit synd.
Nu när butiken stänger och bloggen lever vidare blir det här en av mina stora uppgifter och utmaningar. Jag vet ju dessutom att jag inte är ensam om att leva med dålig självkänsla och jag tror att vi är många som skulle kunna lära oss massor av varandra. Vi upplever den dåliga självkänslan på olika sätt olika dagar. Vissa dagar är det lättare att hantera och prata om det - andra dagar vill man helst dra täcket över huvudet och gömma sig.
Detta inlägg är publicerat efter mycket övervägande och en stor dos mod men jag har bestämt mig för att det är viktigt att prata om - oavsett om det handlar om Helena eller någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar