torsdag 4 september 2014

Att våga!

Hur många gånger var jag inte helt förstörd innan jag skulle göra något speciellt när jag var liten. Fasan över att inte våga, inte vara tillräckligt bra, inte passa in, inte bli insläppt. Fasorna var många - och många gånger fasade jag helt i onödan. Men det spelade ju liksom ingen roll hur mycket man blev peppad och uppmuntrad - fasan och oron fanns där. 
Jag är nog lite så fortfarande - oroar mig gärna lite för mycket och ofta. Funderar, undrar, och funderar igen. Kommer det att gå bra? Kommer jag att våga? Blir jag insläppt? Blir jag accepterad?

Och som ett brev på posten hade vi en liten situation där hemma i morse. Som om det vore jag själv som stod i hallen och inte ville ta ryggsäcken med badkläder med mig till skolan - för då skulle jag bli tvungen att följa med och faktiskt visa hur bra eller dåligt jag faktiskt kunde simma.
Det är klart att mina barn har lite av sin mamma i sig. Och det kommer inte som en överraskning, men det gör lite ont i mammahjärtat när den oron som jag själv upplevde som barn kördes i repris i morse hemma i hallen.

Men gissa om mammahjärtat slog en frivolt av lycka när jag fick samtalet att allt hade gått så bra! Och det hade varit så roligt! Och att det gärna fick bli torsdag snart igen!

Men det är såklart en del av livet - att våga hoppa - övervinna denna oro och rädsla för att få bekräftat att det inte alls var farligt eller jobbigt. 
Om man bara kunde inse det från början och inte lägga onödig tid på att oroa sig............går det måntro att lära sig det trots att man är nära 40?!

Carpe Diem!



Inga kommentarer: